Tältpremiär

Vi hade tänkt "sejfa" och ta vår allra första tältnatt som familj på en camping. Trots att vi (eller snarare Birk) egentligen inte behöver bekvämligheter som toalett, dusch och anvisad tältplats så kändes det ändå ordnat och tryggt på något vis. Vi packade bilen med mer grejer än vad man någonsin skulle behöva för en natt i tält och styrde vår kosa söderut, mot kusten, mot Varberg.

Väl framme på den utvalda campingplatsen börjar tvivlet gnaga. Trångt. Hur mycket folk som helst. Studsmattor och lekplatser. Servicebutik, kiosk och uteservering. Minigolfbana. Därefter husvagnsträsket. Förtält, gasolgrillar, konstgräs, ministaket, riktigt gräs (!), vattenspridare, cyklar till förbannelse, stora rödbrända gubbmagar, brassestolar osv, osv. Tjugofem grader i skuggan. Skugga? Nä, inte någonstans.

Trots att alla mina varningssystem blinkar rött och säger nej, Nej, NEJ!! så finner jag mig själv på inspektionsrunda efter en duglig gräsplätt medan Birk fyller på vätska och näringsämnen hos Mamma. Tältplatserna är naturligtvis ett skämt. En nerklippt åker, stor som en halv fotbollsplan. Trots detta tycker jag att det är en bra idé att vi ska genomföra vår tältpremiär här. I värmen. Bland allt folk. Och allt oväsen. Ända tills jag går till receptionen för att betala… Tvåhundrafemtio kronor vill de ha för en natt. Nja… Hmm… Okej då… Jag accepterar mot min vilja. Sen kommer dråpslaget. "Och så måste man ha ett campingkort. Det kostar 140 kronor. Det är obligatoriskt. Har något med försäkringar att göra. Tihi!" Måttet är rågat. Mer irriterad än vad jag egentligen vill erkänna packar jag in min familj i bilen och trampar på gasen. Svänger höger i första korsningen. Irrar omkring.

Till slut lugnar jag ner mig och konsulterar Google Maps. Ganska nära finns något som ser ut som en fin strand. Vi åker dit och upptäcker att det är ett storslaget naturreservat. Jag vill egentligen åka hem och sura men vi kommer överens om att koka middag först och kolla in omgivningarna.

I takt med att näringsämnena hamnar på rätt plats i Pappa Fredriks kropp så sjunker också blodtrycket. Det visar sig att vi hittat en riktig liten pärla. En bit utanför naturreservatet finns en perfekt liten talldunge där vi kan tälta ostört och även få skugga för morgonsolen. Omgivningarna är helt tokigt fågelrika och vi observerar inom kort både Buskskvätta och Fasan. Kvällspromenaden längs havet bjuder på ljummet havsbad och flyguppvisning à la Tofsvipa.

Resten av turen förlöper utan ytterligare missöden. Birk trivs utmärkt i tältet och sover bättre än han någonsin gjort.

Och sensmoralen i historien?

Ja, vad jag egentligen försöker beskriva är att vi inte är vana vid det här. Att ha med en liten bebis på tur. Jag kommer på mig själv med att tänka "det är nog bäst att vi gör si eller så… för säkerhets skull". Folk höjer ju trots allt på ögonbrynen när vi säger att vi ska åka och tälta med en månadsgammal bebis. Och när jag kommer på mig själv med att tänka så blir jag irriterad, på mig själv. För då tänker jag ju inte! Eller hur? Med lille Birk i familjen har vi trots allt lite mindre tidsutrymme till planering, packning osv. Då är det lockande att välja de lätta lösningarna. Som en ordnad camping. Trots att det inte är det vi vill ha! Istället för att sänka tempot och låta saker ta lite längre tid. Och göra sina egna val.

I fortsättningen gör vi som vi brukar. Åker dit vi vill. Slår upp tältet där det är fint. Och så låter vi det ta lite längre tid. Så vi inte stressar. Och slipper bli irriterade. Birk bryr sig inte. Maten finns hos Mamma och han bajsar i en blöja. Där Mamma och Pappa trivs där trivs också Birk. Så tänker vi.

Mamma Elisabeth återkommer snart med en beskrivning av våra mer praktiska erfarenheter.

Kolla på bilderna så länge: