Hösten i backspegeln

Inspirerad av Birks mamma (min fru numera) kommer här en kort återblick på höstens äventyr.

Matpaus i Svartedalen.

Vi hade planer på åtminstone en tält- eller vindskyddstur innan löven trillade av träden. Men när möjligheten till sist uppenbarade sig var temperaturen och väderleken inte på vår sida. Att sova ute i 4-5 plusgrader när det regnar och blåser är inte någon höjdare. Vi har provat det förut och behöver inte göra det igen. Inte frivilligt i varje fall.

Dagsturer har blivit vår devis, Göteborg, Bohuslän och Nordtroms vår lekplats. Svartedalen i södra Bohuslän är en pärla. Man kommer lätt dit med bil och väl där är det svårt att förstå närheten till Göteborg. Det känns som att man är i vildmarken, norröver, långt bort.

I Göteborg är det Skatås som hägrar. Vill man inte trängas med motionärer är det bara att följa en smalare stig i fem minuter så är man ensam. Kuperad terräng och stora skogsområden.

På väg upp till Getryggen, Skatås.

I nordnorge behöver man inte gå långt för att hitta äventyret. Höga berg och djupa dalar med det iskalla havet alldeles intill. Tar man sig över de första fjällsidorna väntar mil efter mil med "vidda" (högfjällsplatå?).

Fikapaus i nord.

Med hösten kommer kallar luft och plötsligt måste man tänka på vad barnet ska ha på sig. Lager- på lagerprincipen gäller även för små barn och med en ullbody närmast kroppen kommer man långt.

Ett liggunderlag är bra att ha med sig och kan användas till bl.a. blöjbyten, tupplurar och fikapauser. Som sovsäck duger fortfarande mammas eller pappas dunjacka men till nästa tur har Birk fått en alldeles egen sovsäck.

Det är bra att stretcha efter turen.

Tupplur med utsikt. Jag önskar att det fanns dunjackor stora nog för mig själv att sova i...

Under de snart 8 månaderna vi haft privilegiet att bära med ett litet barn på tur har vi provat några olika system. Bärsjal och BabyBjörn har avhandlats i tidigare inlägg. Senast har vi provat en så kallad ERGObaby som har lite bättre höftbälte.

Gott omhuldad i ERGObabyn.

Man märkte ganska snart att bärkomforten förändrades när Birk började närma sig 5-6 kilo. Att bära på magen innebär en stor belastning på ryggen och hittills har bara bärsjalen fungerat tillfredsställande för detta, men den är han för stor för nu. Vår BabyBjörn saknade höftbälte, något som känns viktigt när man ska bära lite tyngre. ERGObabyn har ett bra höftbälte men känns lite konstig över axlarna när man bär på magen.

Sista tiden har vi börjat bära Birk på ryggen i ERGObabyn och det känns klart bättre! Birks mormor och Bestefar har investerat i en barnbärstol och jag tror inte det dröjer länge innan vi skaffar en också.


Nu börjar året lida mot sitt slut och vintersäsongen är här. Jag ska vara föräldraledig från början av mars och då styr vi åter kosan mot norr. Vi ser fram emot våra första vinterturer med Birk, förhoppningsvis i tält men åtminstone i hytta. Sen kommer våren och sommaren... Vem vet? Kanske det fungerar att paddla kajak med hela familjen?!


Tack för i år! God Jul och Gott nytt!

Å. jul med din glede

Vi kan bare konstatere at vi har vært veldige dårlige til å oppdatere bloggen vår i høst. Det betyr ikke at friluftslivet har fått lide, det er bare det at dagene går så fort som småbarnsforeldre. Men nå er skrivetørken over! Birk og mamma befinner seg nå i Kåfjord, 69 grader nord. I mørketidslandet. I vente på jul og at pappa skal komme opp, har vi i dag vært i skogen og hentet juletre. En stolt bestefar fikk testet den nye investeringen, en bæremeis.

Birk heia på bestefar som fikk svette i tunge motbakker, men slokna før turens høydepunkt, selveste trefellingen. Mormor og bestefar hadde merket ut det fineste juletreet, så det var bare å sage ned og bære det hjem. Etter en tur ute i den kalde desemberluften var det godt å komme hjem til varmt hus. Mens oldemor, mormor og mamma bakte til jul, slappet guttene av i boblebadet etterfulgt av en god ettermiddagslur. Juleferie i Kåfjord er toppen!

Mitt barndomsrike

”Bedre sent, enn aldri” heter det. Her kommer et siste blogginnlegg fra vår sommerferie i Nord-Norge.

Å komme kjørende rundt Nordnesodden og se min hjemplass på andre siden av fjorden åpenbare seg er alltid en magisk følelse. Å komme kjørende rundt Nordnesodden og se min hjemplass på andre siden av fjorden åpenbare seg MED vår lille sønn i bilen var enda mer spesielt. I Kåfjord har jeg vokst opp og nå skal jeg ta med vår sønn på ferie til mitt barndomsrike. Her har jeg tatt mine første vaklende skritt med ski på beina og mange år senere tatt de første telemarksvingene ned flotte fjellsider i puddersnø og vårsol. Her har jeg fått mitt første gnagsår og kjent beina svikte lett av høyden. Her har jeg testet fiskelykken på en blikkstille Lyngenfjord i midnattssol. Minnene er uendelige. Nok til å fylle en egen blogg. Men nå er det nye eventyr som venter og denne gangen med Birk som turkamerat.

Dagene i Kåfjord gikk fort. Som vanlig altfor fort når man har det artig. Været viste seg fra sin beste side og vi fikk noen små fine friluftsopplevelser. Birk fikk smake på sine første bær og syntes både moltebær, krøkebær og blåbær var surt, men spennende.

Birk fikk seg et ordentlig dåp, det vil si dypping av føtter i Lyngenfjorden. Det synes han var så kaldt at han måtte skrike, men det var verdt det for nå kan han kalles ordentlig nordlending også.

Vi dro på lavvotur med mormor og bestefar. Birk sovnet som en stein når vi kom ut i naturen og sov i 15 timer. Ingenting er bedre sovemedisin enn frisk luft. Vi pakket han godt inn i ullklær, fleece, ullpledd og dunjakke sånn at han skulle klare en nordnorsk sommernatt. Frøs gjorde han i alle fall ikke. Når han var våken og lå på liggeunderlag utenfor lavvoen la vi et myggnett over han i tilfelle noen enslige mygg skulle prøve seg på han.

Sist men ikke minst så fikk Birk være med å se på den nye spektakulære hengebrua i Kåfjorddalen. Det var en luftig og mektig opplevelse. Birk lot seg ikke imponere over utsikta og tok seg istedenfor en liten lur i bæreselen.

Nå har høsten kommet og helt andre eventyr venter. Nye blogginnlegg kommer…

Topptur i Lofoten

Under vår semester i somras lyckades vi klämma in några dagar i Lofoten. Det är alltid en speciell känsla att stå på färjan över från fastlandet till de magiska öarna men den här gången kändes det lite extra när Birk var med. På sätt och vis var det ju här det hela började eftersom jag och Elisabeth träffades på folkhögskola i Kabelvåg.

Tiden i Lofoten gick mest till att besöka våra vänner och visa upp Birk men vi passade också på att klämma in en liten topptur, Birks första ovanför trädgränsen.

The boys.

Glåmtinden mäter 445 meter över havet och är belägen vid vågakallenmassivet mellan Kabelvåg och Henningsvær. Det är en väldigt tillgänglig topp där stigningen börjar direkt vid parkeringen och följer en gammal bilväg som var i bruk innan man sprängde en tunnel rätt genom berget istället. Sista biten går längs en vältrampad stig och det är lätt att hitta fram till toppen. Detta gör såklart Glåmtinden till en vältrafikerad topp men den är trots det en av de finaste toppturerna i Lofoten.

Utsikt mot Kabelvåg.

Mattias stod inte bara för husrum utan bjöd även på trevligt toppturssällskap.

Glåmtinden är med all rätt en välbesökt topp.

Toppen i sikte!

Jag bar Birk i bärsele hela vägen upp vilket blev en varm och svettig historia. Både jag och Birk är varma av oss och sommarvärmen gjorde inte saken bättre. Bärsjal var inget alternativ den här gången. Dels hade det blivit betydligt varmare och dels var Birk vaken och ville kolla in omgivningarna. Normalt är han en ganska otålig bebis men nu när han hängde där, framåtvänd och med solbrillor i det skarpa ljuset utstötte han inte ett enda ljud. Visst dreglade han och blåste bubblor som vanligt men verkade även hänförd av upplevelsen.

Toppen är nådd! Dags att låta svetten (och dreglet) torka.

Bärselen vi använder saknar ordentligt stöd över höfterna och det kändes i ryggen efter cirka 1 timmes bärande. Det var skönt att knäppa loss och sträcka ut sig medan Birk fyllde på med energi hos mamma. När det blir dags att bära Birk längre sträckor behöver vi nog ha ett annat bärsystem. Förhoppningsvis är han då så stabil att han kan sitta i någon slags barnbärstol.

Vätskekontroll.

Busibus och gullegull!

Efter amning, blöjbyte och lite hopp & lek promenerade vi ner igen och kunde konstatera att Birk varit på sin första topptur ovanför trädgränsen. Check!

Att åka bil

"Åka bil?" tänker du. "Handlar inte den här bloggen om friluftsliv?".

Jodå! Och efter att ha kört drygt 490 mil under våran treveckorssemester (och hunnit tänka på saken en hel del) kan vi konstatera att transport är en vanligt förekommande aktivitet när man håller på med friluftsliv. Det hör väl inte till vanligheten att man behöver köra över 200 mil enkel väg men allt som oftast ska man förflytta sig ett gott stycke hemifrån innan äventyret börjar. Själva transporten är alltså en del av friluftslivet, vilket på sätt och vis kan kännas lite motsägelsefullt.

Vi tar en liten genväg någonstans i norrland.

Innan vi hade bil transporterade vi oss på andra sätt till våra äventyr. Här i göteborgstrakten har kollektivtrafiken varit ett dominerande färdsätt där vi med tunga ryggsäckar och mjuka knän försökt balansera upp skakiga spårvagnar, dåliga busschaufförer och kraftiga inbromsningar. Långa bytestider (eller alldeles för korta), opassande avgångstider och krångliga biljettsystem har väl inte direkt satt guldkant på själva transportaktiviteten.

När äventyret funnits längre hemifrån har oftast tåg eller flyg varit lösningen. Ska man åka långt bort vill man ofta vara borta längre och ska man vara borta längre vill man ha med sig mer saker. När man flyger är det enkelt, det finns restriktioner och följer man inte dem blir det dyrt. Med tåg är det värre... där kan man ta med sig så mycket man klarar av att bära mellan perrongerna när det är dags att byta. Fler än en gång har jag burit så tungt att jag knappt kunnat andas. Å andra sidan har det alltid smakat bra med renskavsgryta och ett glas rödvin i restaurangvagnen efteråt.

Det här var innan vi hade en bebis. Plötsligt har vi andra behov. Det ska ammas, bytas blöjor, avlastas, aktiveras och underhållas. En bebis genererar dessutom lite extra packning. Detta var väl den egentliga anledningen till att vi valde bil som transportmedel för det här äventyret. Och det har fungerat väldigt bra. Alla saker vi ville ha med oss fick plats utan problem, vi kunde säkert haft med oss dubbelt så mycket prylar. Det fungerade utmärkt att byta blöjor i bilen när det regnade och var ruggigt ute. När vädret var bra körde vi "friluftsbyte". Och viktigast av allt - Birk gillar att åka bil!

Bilbyte v.s. friluftsbyte.

På vägen upp tog vi en tältnatt i en skogsdunge på en åker någonstans strax norr om Karlstad. Det är oerhört lätt att tälta med Birk. Han ammar, jollrar litegrann och somnar sedan gott i sin dunjackesovsäck. Vid fyratiden på morgonen väcktes vi av ett hejdundrande åskväder. Det blixtrade som på disco och mullrade lite mysigt på håll. Sen kom ett så kraftigt regnväder att vi inte kunde prata med varandra i tältet. Sen blev det tyst och blinkade lite mer. Sen slog blixten ner knappt fem hundra meter ifrån oss. Birk tittade upp i tältduken och jollrade som vanligt med ett lätt leende på läpparna. Jag och Elisabeth tittade på varandra. "Kanskje vi burde sette oss i bilen?" frågade Elisabeth. Tio minuter senare rullade vi vidare på E45:an norrut och tillbringade nästa natt i campingstuga...

Turen söderut bjöd även den på blott en tältnatt. Detta kan dock inte skyllas på dåligt väder utan snarare på goda vänner som bjöd på kost och logi. Det är vi väldigt glada för eftersom det blir klurigare och klurigare att hitta bra tältplatser ju längre söderut man kommer i det här landet.

Vi har naturligtvis gjort en del erfarenheter på den här långa bilresan och dessa kommer här i punktform:

• Ett blött tält är ett blött tält tills dess att det har fått torka.
• Bebisen bestämmer. Det gäller hur ofta det ska pausas, stämningen i bilen och hur långt man kan köra på en dag.
• Starta i ottan, då sover bebisen och kan inte bestämma.
• Låt resan ta tid! Då kommer alla trivas mycket bättre och du tro att du bestämmer istället för bebisen.

Sammanfattningsvis kan man säga att transportaktiviteten för det här semesteräventyret gått utmärkt. Vi tog fasta på våra erfarenheter och beräknade längre tid för turen söderöver. Vi startade oftast fem på morgonen, tog fler pauser (då kunde pappa passa på att brygga kaffe under tiden det ammades), åt lunch längre och slog läger tidigare.

Långlunch i Skellefteå.

Tidigt kvällsläger i Pello, Finland.

Norrut

Två dagar kvar på jobbet och sen är det semester i tre veckor. I år går turen norrut, först till Lofoten och sedan vidare till Elisabeths hemtrakter kring Kåfjorden i nordnorge. Förhoppningen är naturligtvis rikligt med äventyr och många nätter i tält, och däremellan rast/vila med evighetslånga fikor hos släktingar och vänner.

Planen är att köra bil rätt norrut genom Sverige och sedan ta vänster vid Arjeplog någonstans. Vi hoppas kunna tälta på vägen men blir det alldeles för regnigt så tar vi gärna in på B & B istället. Den sammanlagda körsträckan till slutdestinationen ligger på runt 220 mil och ska enligt Via Michelin ta drygt 33 timmar att köra... Undrar hur många övernattningar vi behöver? Undrar hur ofta vi behöver stanna för att amma, trösta, vila osv? Vi har inte bråttom men vill ändå komma upp så fort som möjligt.

Sen var det det där med packningen... får vi plats i bilen? Ja, det klart. Men hur bra plats blir det? Kan vi ta med den nya elektriska kylbagen för godsaker? Kan vi ordna skötplats i bilen om det blir kasst väder? Det är mycket som kommer visa sig de närmaste dagarna.

Här är Birks checklista för äventyrssemestern i norr:

- Första toppturen ovanför trädgränsen.

- Doppa fötterna i havet norr om polarcirkeln.

- Lukta på en brunost.

- Kissa ner innertältet.

- Se en ren.

- Sova i kåta/lavvu.

- Stinka lägerbålsrök.

- Sova i ljungen.

:-)

Rapporter utlovas i mån av internetuppkoppling.

Snakkes!

Campingliv

Friluftsliv med barn er nytt for oss. Derfor må vi føle oss frem og teste ut hva som funker og ikke funker for oss. Vi håper andre kan få inspirasjon av det vi gjør, men det er ikke nødvendigvis slik at alt som er bra for oss er bra for andre. Om vi kan være inspirasjon for andre så blir vi glade for det.



Nå har vi vært på vår første telttur med Birk som da var en måned og to dager gammel. Og vi kan bare konstantere en ting; det er ingen problem å telte med et så lite barn. Han behøver ingenting annet enn varme, nærhet, mat, tørre klær og bleie. Pappa Fredrik har bidratt med et blogginnlegg om opplevelsen av teltturen, jeg skal gå igjennom noen praktiske erfaringer som vi har fått.

Livet i teltet
Noe av det viktigste man kan ha med seg på en telttur er selvklart teltet. Siden to skulle bli tre måtte vi investere i et større telt. Valget falt på Hilleberg Keron 4. Hilleberg er i våre øyner den teltprodusenten som leverer best kvalitet på marknaden. Det er også en av de dyreste, men om man regner på hvor mange år den kan være vårt hjem på tur så blir pengene ikke lenger så viktige. Komfort og kvalitet veier tyngre. Den skal være med på mange turer i mange, mange år, både sommer som vinter og da skal man ikke spare på pengene.



I 4-mannsteltet hadde vi god plass å sove på, samt egen plass til stellebordet. Stellebordet bestod av en vanntett duk og en håndduk. Klærne Birk hadde på seg når han sov var en tynn ullbody og ullbukse, på hodet hadde han en ull- og silkelue og på føttene hadde han hjemmestrikket ullsokker. Vi surret et hjemmestrikket ull- og silkepledd rundt kroppen på han og la han i Mamma Elisabeths dunjakke. Den perfekte soveposen! Når solen begynte å varme teltet på morgenen var det bare å kle av han litt og litt. Til slutt lå han bare i bleie. Han sov utrolig godt i teltet og var i strålende humør på morgenen. Vi lå alle tre på oppblåsbare liggeunderlag.



Ut på tur aldri sur
Med oss på turen hadde vi både bæresjal, BabyBjörn og barnevogn. Barnevogna var grei å ha da han skulle sove på dagen, men er ellers et ganske upraktisk fremkomstmiddel på tur i naturen. Nå teltet vi ved siden av bilen og kunne unne oss litt ekstra luksus. BabyBjörn er derimot mer praktisk når man skal bevege seg utenfor asfaltjungelen. Birk er veldig nysgjerrig og vil sjelden ligge i en vogn når alt det spennende skjer utenfor, da er det praktisk å sette han i en BabyBjörn. Eneste minus med BabyBjörn er at vi blir trøtte i skuldrene av å bære han lenge i den og da fordeler et bæresjal vekten mye bedre. Med et bæresjal får man mye mer nærhet og er praktisk om barnet skal sove. Er barnet våkent er derimot BabyBjörn et bedre alternativ.

Til slutt et bonustips: når myggen blir blodtørstig og barnet sitter utsatt til i en BabyBjörn er det veldig smart legge myggnettingen fra barnevognen over barnet.

Tältpremiär

Vi hade tänkt "sejfa" och ta vår allra första tältnatt som familj på en camping. Trots att vi (eller snarare Birk) egentligen inte behöver bekvämligheter som toalett, dusch och anvisad tältplats så kändes det ändå ordnat och tryggt på något vis. Vi packade bilen med mer grejer än vad man någonsin skulle behöva för en natt i tält och styrde vår kosa söderut, mot kusten, mot Varberg.

Väl framme på den utvalda campingplatsen börjar tvivlet gnaga. Trångt. Hur mycket folk som helst. Studsmattor och lekplatser. Servicebutik, kiosk och uteservering. Minigolfbana. Därefter husvagnsträsket. Förtält, gasolgrillar, konstgräs, ministaket, riktigt gräs (!), vattenspridare, cyklar till förbannelse, stora rödbrända gubbmagar, brassestolar osv, osv. Tjugofem grader i skuggan. Skugga? Nä, inte någonstans.

Trots att alla mina varningssystem blinkar rött och säger nej, Nej, NEJ!! så finner jag mig själv på inspektionsrunda efter en duglig gräsplätt medan Birk fyller på vätska och näringsämnen hos Mamma. Tältplatserna är naturligtvis ett skämt. En nerklippt åker, stor som en halv fotbollsplan. Trots detta tycker jag att det är en bra idé att vi ska genomföra vår tältpremiär här. I värmen. Bland allt folk. Och allt oväsen. Ända tills jag går till receptionen för att betala… Tvåhundrafemtio kronor vill de ha för en natt. Nja… Hmm… Okej då… Jag accepterar mot min vilja. Sen kommer dråpslaget. "Och så måste man ha ett campingkort. Det kostar 140 kronor. Det är obligatoriskt. Har något med försäkringar att göra. Tihi!" Måttet är rågat. Mer irriterad än vad jag egentligen vill erkänna packar jag in min familj i bilen och trampar på gasen. Svänger höger i första korsningen. Irrar omkring.

Till slut lugnar jag ner mig och konsulterar Google Maps. Ganska nära finns något som ser ut som en fin strand. Vi åker dit och upptäcker att det är ett storslaget naturreservat. Jag vill egentligen åka hem och sura men vi kommer överens om att koka middag först och kolla in omgivningarna.

I takt med att näringsämnena hamnar på rätt plats i Pappa Fredriks kropp så sjunker också blodtrycket. Det visar sig att vi hittat en riktig liten pärla. En bit utanför naturreservatet finns en perfekt liten talldunge där vi kan tälta ostört och även få skugga för morgonsolen. Omgivningarna är helt tokigt fågelrika och vi observerar inom kort både Buskskvätta och Fasan. Kvällspromenaden längs havet bjuder på ljummet havsbad och flyguppvisning à la Tofsvipa.

Resten av turen förlöper utan ytterligare missöden. Birk trivs utmärkt i tältet och sover bättre än han någonsin gjort.

Och sensmoralen i historien?

Ja, vad jag egentligen försöker beskriva är att vi inte är vana vid det här. Att ha med en liten bebis på tur. Jag kommer på mig själv med att tänka "det är nog bäst att vi gör si eller så… för säkerhets skull". Folk höjer ju trots allt på ögonbrynen när vi säger att vi ska åka och tälta med en månadsgammal bebis. Och när jag kommer på mig själv med att tänka så blir jag irriterad, på mig själv. För då tänker jag ju inte! Eller hur? Med lille Birk i familjen har vi trots allt lite mindre tidsutrymme till planering, packning osv. Då är det lockande att välja de lätta lösningarna. Som en ordnad camping. Trots att det inte är det vi vill ha! Istället för att sänka tempot och låta saker ta lite längre tid. Och göra sina egna val.

I fortsättningen gör vi som vi brukar. Åker dit vi vill. Slår upp tältet där det är fint. Och så låter vi det ta lite längre tid. Så vi inte stressar. Och slipper bli irriterade. Birk bryr sig inte. Maten finns hos Mamma och han bajsar i en blöja. Där Mamma och Pappa trivs där trivs också Birk. Så tänker vi.

Mamma Elisabeth återkommer snart med en beskrivning av våra mer praktiska erfarenheter.

Kolla på bilderna så länge:

Solklinten

Det handler ikke nødvendigvis om å bestige det høyeste fjellet i verden, kjempe seg igjennom endeløse regnskoger eller overleve under de kaldeste forhold. Det er ikke det ekstreme som drar oss ut på tur. Turer kan være luftige og kalde, men det er ikke det som er hovedingredienser på våre turer i fjell og mark. Det er selve reisen, opplevelsen underveis, som drar oss opp av sofaen og ut til naturen der ute. Man kan utfordre seg selv i blant og sette mål man vil oppnå, men oftest rekker det med vakker naturopplevelse. Det er et mål i seg selv. Å oppleve naturen.

Med den filosofien i bakgrunn var det ganske naturlig at Birks første tur ikke handlet om å bevise for alle at ”se her hvor ekstreme foreldre vi er som drar vårt barn med på en slik farlig tur”. Nei, vi startet fint og forsiktig med å ”bestige” Mjörns (øy i Bohuslän) høyeste punkt, nemlig Solklinten på 107 moh. Birk på bare 10 dager sov seg igjennom hele turen i en Babybjörn, tett inntil pappas hjerte.

Solklinten-ekspedisjonen bød på flere spennende opplevelser som Birk sov seg igjennom. Pappa og Birk tok sitt første hopp over ”helvetesgapet” og krøp under steinblokker i grotter. Potensielle klatresprekker ble undersøkt og utsikten over Stigfjorden ble beundret. I skogen kvitret fugler og på bakken bugnet det av blomster og vekster. Vi fant rumpetroll, en padde og en buorm på vår vei.

Turen ble avsluttet med Lejonet & Björnen-is på Sundsby säteri. En liten tur med utrolig mye glede. Vi har kommet oss ut på vår første tur med vår lille sønn!

Å komme seg ut på slike små utflykter krever ikke så masse av en småbarnsfamilie på tre. Maten produserer mamma mens turen pågår og Birk sover bedre på pappas brøst enn i en seng. Varmt var det og for å beskytte den sarte huden til Birk knøt vi et skjerf rundt pappas skuldre for å skape skygge. Bare å passe på at det ikke ble for varmt under skjerfet.

Mange synes det virker skummelt å dra ut i naturen med et så lite barn og holder seg hjemme hvor alt er tilpasset for amning og bleieskifte, men for oss er det alt annet en skummelt. Så lenge barnet har tørr bleie, er passe varm og kan få mat når den har behov for det så har barnet det like fint ute i naturen som her hjemme. Kanskje til og med bedre? Og vi tror at det barnet som har det aller best har foreldre som er glade og fornøyde. Da har man positiv energi med seg inn i hverdagen med alle sine praktiske utfordringer.

Snart er vi klar for nye eventyr!

Början

Hur börjar man en blogg? Såhär kanske…

I början av maj föddes vårt första barn. Det var en fin försommarkväll och dygnets sista solljus strilade rödgult in genom de halvöppna persiennerna på förlossningsrummet. Genom fönstret som stod på glänt kom frisk luft med en söt doft av vår och begynnande sommar. Och plötsligt var han där, Birk.

Man kan säga att Birk på sätt och vis föddes med sporken i munnen. Jaha, vad är då en 'spork' kan man undra? Själva ordet 'spork' är en konstruktion av engelskans 'spoon' och 'fork', d.v.s sked och gaffel (vilket då blir 'skaffel' på svenska). Rent praktiskt är det en kombination av sked och gaffel i ett och samma bestick för att spara vikt i friluftsutövarens packning. I den här bloggen får sporken även bli en symbol för friluftslivet som kan vara både mångsidigt och enkelt.

Och så var det det där med sporken i munnen då. Ja, dels tog ett par dygn innan Birk förstod det där med amning, så i början fick han matas med sked. Och med två föräldrar som trivs bäst när de får sova i tält och bajsa i naturen så är det oundvikligt att Birks liv redan från början kommer kryddas med friluftsliv och äventyr. Han är alltså född med sporken i munnen.

Det är tänkt att den här bloggen ska handla om våra erfarenheter av friluftsliv med barn. Vi har aldrig gjort det här förut. Det är mycket som ska läras och provas. Både mamma och pappa har burit tunga ryggsäckar över fjäll och vidder, klättrat upp och ner för bergväggar, paddlat hit och dit samt sovit många nätter både i och utanför tält. Men aldrig tillsammans med ett litet barn.

Vi börjar med trevande steg och hoppas att du vill följa med oss på resan och kanske dela med dig av egna erfarenheter på vägen!